Ikväll var det då dags för den där mätningen. Barbie är ju åtta år i år och ska således slutmätas. Hon är bara mätt en gång tidigare, som femåring. Sen har det ändå inte varit lönt eftersom jag tävlar bland stora hästar. Sist var hon 141 cm med skor, men med de nya reglerna drogs det 1cm för skorna och 1 cm för broddarna så hon landade på 139cm och inom C-ponnymått.

I år var centimetrarna dock inte riktigt på samma sida. 143cm med skor och brodd resulterade i 141 cm och uppgradering till D-ponny. Mest en nackdel om/när hon ska tävla hoppning när lägsta höjd blir 80 cm. Det är ganska högt...

Juno var det inga tveksamheter med. 146 cm med skor och brodd ochh 144 registrerade cm. Han var 142 cm på sitt treårstest så lite har han allt vuxit. Nu ska han nog inte mätas igen förrän hans slutmätning om två år. Tror att han nog kommer bli en lite cm högre men ingen risk att han går över 148 hursomhelst.

Det är inte utan att en sån här mätning skapar lite funderingar. Alltså priset?! 450:- till kliniken där mätningen sker. Som jag förstått det motivers det priset med att ponnyn ska genomgå en lättare hälsokontroll. Men idag innebar det i så fall bara att veterinären tittade i munnen för att kolla tänderna mot åldern samt så kände han snabbt på båda hästarnas framben. Inte så mycet ckeck mao. Sen ska mättanten ha ytterligare 450:- plus 200:-i körersättning. Jag bad om ett kvitto och fick då en handskriven kvittens på ett blank A4 som kliniken fick trolla fram. Att ge riktigta kvitton hade uppenbarligen inte föresvävat henne.

En mätning kostar alltså 1.100:- Jag kan inte alls förstå varför i hela friden namn det kan kosta SÅ mycket?? Är utbildningen för mätfolket extremt dyr för att de ska lära sg att hantera en mätpinne? Att kliniken tar ut sin avgift kan jag köpa eftersom veterinärens tid är dyr och det trots allt är deras faciliteter som används. Men det hade ju varit bra om veterinären verkligen gör den där checken ordentligt. På Barbies första mätning har jag för mig att det både lyssnades på hjärta och så en travvända i löpargången.

Nej, vansinnigt och helt omotiverat dyrt tycker jag allt att det är!

D-ponnierna och mitt fantastiska entourage; min skäggiga man Fredrik och Ellinor.

Än igen-den där ponnyn alltså. Red ut i skogen idag med en viss undran hur galoppen skulle te sig. Ingen anledning till oro sa Juno och var pigg och travade riktigt bra för första stund. Han var lite rädd för ett fladdrande plastband men tog två modiga tigersprång förbi. I såna situationer har jag äntligen tuffat på mig och kan rama in, sitta kvar och våga trycka på ordentligt framåt.

...och så den där galoppen. Ja vad kan jag säga-den var helt perfekt! Han fattar båda galopperna villigt, när han blir trött i en galopp byter han (rent) självmant och galopperar vidare utan konstigheter. Han känns inte ens "okej" och känns superbra! Jag fattar inte varför det bara inte passar surponnyn att galoppera helt kravlöst längs fyrkantspåret? Ja ja, kiro ska komma och kolla honom hursomhelst och så blir det fortsatt skogsridning tills det är gjort.