Idag har Juno fått komma ut i skogen igen. Denna gången med sällskap av en prickig ponny. Satt upp direkt på stallplan och skrittade längs vägen och mötte ett par bilar utan några som helst problem. Vi red även förbi hagar med hästar i och han skötte sig helt okej. Lite skrikig på hemvägen men inte dum. Han skrittade dessutom väldigt fint och avslappnat bredvid den andra hästen även om jag fick hålla koll på honom naturligtvis.

Jag är alltså väldigt nöjd med hur avspänd han är inför detta med ryttare. Nackdelen med honom är hur opåverkbar han är. Han är inne i sitt eget universum och han är inte helt lätt att få ur det. Han travar i sin takt som han bestämt och vill inte gå fortare (eller långsammare). Saker och ting sker väldigt mycket på hans villkor och jag undrar hur mycket som är hormonrelaterat. Jag har ridit mycket hingstar för ett antal år sedan och jag känner igen beteendet så otroligt mycket. Då handlade det dessutom om äldre hingstar som tävlat mycket och var otroligt väluppfostrade. Det tråkiga med hingstarna är att människan konstant är sekundär och deras drift att ha koll på omgivning med andra hästar osv tar över. När de ändå blir övertalade att arbeta, för att man verkligen säger åt dom, får jag mer intrycket av att de tänker "ja ja jag gör det väl då även om jag egentligen inte vill". Den känslan får jag aldrig med ett sto. Inte heller sagt att ALLA hingstar är så, men det finns nog en anledning till att de främst placerade dressyrhästarna på OS alla var valacker. Arbetsmoralen blir helt enkelt lite bättre utan en massa testosteron.

Jag velar också lite om hur mycket mer jag ska rida/jobba Juno nu. Han har varit igång i arbete i två månader, han går tryggt med ryttare i skog och på bana. Men han har inte galopperat direkt under ryttare. Jag tror att han säkert landar lite om han får vila två månader nu och då kanske bjudningen kommer och med den galoppen. Han kommer även att få vara barfota nu fram till att det är dags för full vinterskoning.

Jo det blir nog allt vila nu.

I det inte så spännande livet. Har jobbat på Equeen idag och man påminns hur vansinnigt dyr materialsport det är man håller på med. Det kom in nya Equilinejackor, långa tjocka jättesnygga! Dom kostade blygsamma 4.899:- Jag kommer inte att köpa en sån. Är dessutom vansinnigt nöjd med min nya Spooksjacka (som visserligen är förra säsongens modell, men det rör mig inte ett dugg). Älskar den höga kragen som gör att man inte behöver halsduk. Tycker dock så mycket om den att jag knappt vill använda den i stallet.   ...och så har jag börjat snegla på en lång Pikeurjacka. Det är rätt skönt med en vinterjacka som går ner över benen när man rider om vintern. Jag brukar iofs ha ett täcke över benen, men när det är -25 går det inte att få nog av värme!

Ikväll har jag dessutom plaskat runt i leran med Barbie på stora ridbanan. Får inte till någon ridkänsla och höll passet på en väldigt basic nivå. Rakhet och tempoväxlingar. Känns som om jag inte får någon kontakt med munnen så det är möjligen att tänderna behöver en koll på henne. Får se hur det fortsätter kännas annars blir det väl att fara in till kliniken. Får kanske bli kreativ och känna på henne med nåt bettlöst alternativ. Men vette sjutton om det verkligen är nåt sånt som spökar egentligen? Förra helgen gick hon super och sen dalade min motivation aningen, så det är kanske inte alls konstigt att det just nu inte går fantastiskt? Det kan ju inte alltid gå bra..

Energin är dessutom fortfarande på minussidan. Eller kanske inte. Verkar ha hittat ngn form att status quo där det varken blir bättre eller sämre. Försöker föra någon form av gyllene medelväg av det hela och belönar mig med att få sova ordentligt.

Med motivation. Man skulle ju kunna tycka att framgång per automatik ger mer motivation. För min del fungerar det tydligen inte så. Efter KM-helgen som jag naturligtvis inte kunda vara mer än supernöjd med så har motivationen dalat lika mycket som löven på träden. Jag kan inte heller sätta fingret på varför det blir så. Kanske för att man med viss framgång, som verkligen inte behöver vara stor-det kan vara att skäneklvikningarna fungerar super en dag för att sen inte fungera alls, förväntar sig att det ska gå bra så att man börjar slarva med grundridningen? Eller så är det för att man själv låser sig för att man inte tror att det ska kunna gå lika bra som innan?

Vad det än beror på har jag som sagt bara ridit i skogen den senaste veckan. Inget Barbie emot skulle jag tro iofs. Ikväll var vi ute i mörkret och gjorde tjusiga skänkelvikningar i trav där ute mellan träden. Galopperade (i låg form och normal arbetsgalopp) uppför vår galoppbacke, kallad "Teliabacken". Här finns många fina (läs underliga) namn på ställena vi rider bla bumpa, piller och norge. Piller är ett gäng stigar som ligger vid en medicinfabrik som ironsikt nog endast gör flytande preparat. Norge är en äng som fått sitt namn för att ett barn fått för sig att man kommer till Norge om man rider i den riktningen ängen ligger. Tja jag vet inte riktigt hur det är med geografin här i Matfors skola.

Får se om jag tar mig ur skogen i veckan. Ska kanske plaska runt på ridbanan i morgon tom. Får väl se hur det känns helt enkelt.

Okej energin tog sig lite under kvällen. Var allt lite duktig och har lyckats dammsuga och skura badrum. Pysslade lite med ponnierna också och har bla friserat man. Jag slutade rycka man för många år sen. Detta för att jag efter att ha ryckt min gamla Tjitjo ställde mig och skulle fläta ner manen och såg då att hon blödde i hela mankammen:/. Det känns rätt onödigt att utsätta hästarna för det. Dessutom tycker jag numera att en tjock man som är snyggt klippt är ursnygg! Dessutom blir det absolut snyggast knoppar när manen är riktigt tjock:).

Det är dock lite knepigt med ponnyman. Om de ska visas på premiering för rasdomare så ska egentligen connemarorna ha lång oklippt man. Juno skulle säkert gynnas av det på bruksprovet som flört till den engelska rasdomare som troligen kommer att vara där. Men jag fixar det inte! Båda två är dessutom främst sportponnier och då får de vara friserade där efter. Lång man är dessutom väldigt opraktiskt. Man ser inte halsen när man rider, det går inte att se hu pass böjd/ställd hästen är och det trasslar dessutom i tyglarna. Nä usch för lång man!

Barbieman, när den ser okej ut:

Hösten är utan tvekan min favoritårstid och i synnerhet när det är så här vackra klara dagar. Ändå känns det som om min energi ligger på minus.Jag orkar inte engagera mig. Jag orkar knappt ha åsikter(!). Antar att energin kommer tillbaka så småningom-den brukar göra det.

Barbie fick iaf galoppera och sträcka ut i skogen idag. Vi hade sällskap av två andra ponnier och liten Barbieponny laddade ganska ordenltigt. Efter sista galoppintervallen var hon trött och så väldigt nöjd ut:). Imorgon ska vi skritta en sväng. Utmanar ödet och ger mig ut barbacka igen.

Juno fick trava lite på ridbanan i solskenet. Han tycker att det är rätt onödigt att springa runt på ridbana. Bjudningenär rätt obefntlig och det är inte ens lönt att börja med galoppen. Att hålla på att jaga honom för att galoppera känns onödigt. Oktober ut kommer han bara att få gå i skogen och tömköras lite. Sen blir det vila året ut typ. Hoppas att bjudningen kommer efter vilan, annars blir det väl till att jaga på ponnyn:p.

Vi började i en öppen form:p

Han är så fin här, synd att jag faller fram med tyngdpunkten:/

Posing.

Pussas

Kvällens ridpass då alltså. Tokpigg ponny som bara ville springa fort resulterade i försvunnen takt, halvhalter som inte gick i genom för fem öre, överilade skänkelvikningar och diverse galoppombyten. Detta kan ha varit det sämsta passet vi någonsin genomfört. Ja ja, jag höll mig lugn iaf och på slutet travade hon okej och for inte i väg. Imorgon ska vi ut i skogen och galoppera. Riktigt ordentligt så att hon får rasta av sig. Kändes som om hon helt enkelt var så pigg att hon inte visste var hon skulle ta vägen idag. Det är också så otroligt lätt att glömma att hon bara är fem år. Det är en väldigt ung ålder och det går inte att begära att hon ska vara helt med på noterna varje dag. Men jag är bortskämd med att hon är det...

Tja i övrigt intet nytt. Går och funderar på ett möte jag hade med en person för sisådär fyra månader sen. Jag kände nånting vid det mötet som jag inte känt på väldigt väldigt länge. Frågan är bara om det var ömsesidigt eller huruvida det bara var i mitt huvud. En begynnande neuros med andra ord skulle man kunna säga. För jag är kluven på hur crazystalker det är att höra av sig efter så lång tid och säga "hallå-alltså minns du mig-jag tyckte vi hade en connection, vad tyckte du? och btw-jag är inte galen". Typisk sak att göra när man är full. Jag borde kanske dricka mer helt enkelt.

Det var kanske inte jättesmart att skritta ut barbacka i ett rätt trött tillstånd tillsammans med praktfull huvudvärk. Tydligen är man då rätt långsam i reaktionerna. Som till exempel när ponny för syn på stenar (!) som inte legat där förut, frustar backar och tvärvänder-då åker man tydligen i backen. Vet inte vem som var mest förvånad-jag, ponnyn eller hunden. Men det var bara att hoppa upp igen och skritta vidare. Hon är lite piggare nu med riktigt bra kondis lilla Barbie:D.

Juno var också lite pigg idag. Eller ja, hittills så sköter han sig fortfarande utmärkt. Idag fick jag dock se till att hålla upp huvudet på honom. Han gjorde jättefina skritt-trav övergångar och en nästangaloppfattning:D. Alltså det är bara att erkänna att jag egentligen inte alls gillar att rida unghästar. Det är lite för opålitligt och man vet aldrig riktigt vad som kommer att hända. Är inget fan av den spänningen inte. I synnerhet nu när jag rider ut ensam med Juno så vågar jag inte gå på honom eftersom jag tror att han kommer att skjuta loss om jag går på honom och ber honom galoppera. Känns inte jättehäftigt att åka av där ute i skogen. Barbie höll jag iofs kvar i dag, men det var i skritt.

På väg in i fjärde vintern här uppe börjar jag faktiskt sakna ett ridhus. Att hålla på att köra till ridhus känns inte ekonomiskt försvarbart med dyr bensin, inget eget släp och dyrt ridhuskort. Hoppas innerligt att det blir en bra vinter med mycket snö så att det går att rida ändå. Men det går inte att förneka att det hade varit betydligt trevligare med ett isolerat ridhus..

Efter helgen äventyr med tillhörande lite sömn eftersom det skulle jobbas också känner jag mig lite milt uttryckt slut i rutan. Jobbade även igår och huvudvärken kom krypandes under kvällen och jag var vansinnigt trött. Kom hem vid tolv och la mig direkt i sängen, steg upp ca tolv timmar senare... Huvudvärken biter sig dock envist kvar. Hoppas att skogsturer med båda ponnierna ska råda bot på det (i kombination med mer tabletter naturligtvis).

Så ehh, tja har inte så mycket mer att säga. Huvudet är mest mos. Det enda är väl att helgens resultat helt klart gjorde det värt det!

Fokusfejs

Mellantraven, hade behövt få fram näsan mer..

Här nånstans glömde jag yttersidan, jag hade nog för roligt helt enkelt:D

Så kul att hon verkligen hittat en fin teknik nu!