Jag tänkte skriva nåt om hur ridsport inte är en överklassport. Men sen började Saudiarbiens ryttare äntra OS-banan och det går liksom inte att förneka att det går att köpa sig framgång om man har tillräckligt många miljoner på kontot. Ryttarna måste naturligtvis fortfarande tränan riktigt mycket, men de har då också möjligheten att träna för de bästa. Så det är väl klart att möjligheten att lyckas blir större. Ibland fungerar det dock inte trots att man köper världens bästa häst.

Vi andra utan en massa pengar vi kämpar på ändå. Det finns stora förebilder i sporten som kommit långt även om de inte haft en massa pengar bakom sig. Rolf är naturligtvis en bra exempel. Det finns egentligen massor av ryttare som kämpat sig fram utan pengar. Gemensamt för de alla är att de har en enorm talang och har kämpat sig upp tills de fått en riktigt rik sponsor.

Tja, kan väl summera det för min del som att jag varken vill rida OS eller satsa hehjärtat. Jag gillar att vara hobbyryttare i min lilla bubbla och göra det så bra som jag bara kan. Att jag dessutom känner att jag "hittat hem" med att rida ponny gör att jag knappast kommer att bli en världsryttare;).

Tillägger också att när media envist och hela tiden kallar ridsporten för överklassport på ett sätt egentligen hånar alla oss amatörer som offrar massor i sitt liv för att ens kunna ha EN häst. Man behöver inte vara rik för att hålla på med hästar på amatörnivå, då handlar det om prioritering. Att däremot satsa på att bli bäst-det är vansinnigt dyrt. Men det lär det vara i alla sporter tycker jag, även om ridsporten troligen är extrem. 

Då var den igång igen. Diskussionen om vem som egentligen har "rätt" att tycka och ha åsikter. För är man en amatör/läktarryttare eller kalla det vad du vill då har man inte riktigt samma rätt att tycka om ekipagen på banan som vissa andra. Med vissa andra menar jag diverse journalister och en och annan som halkat sig genom en St Georg för tio år sen. Kan ridsporten möjligen vara den enda sport där amatörernas åsikt bara avfärdas som trams? Inför stora fotbolls och hockeymatcher har vartenda boll/puck-intresserad (främst karl) rätt till att tycka högljudt om både tränare, spelare och gud vet allt. Men vi timida (framförallt dressyrryttare) vi ska minsann inte tycka så länge vi bara kasar runt i L:B. Som om vi skulle vara blinda för flaxande skänklar, dragande tyglar, taktmissar och allt annat som kan vara fel? Vi är heller inte blinda för en superb ökad trav, glänsande övergångar och tillsynes osynliga hjälper.

Sen kan jag väl tycka att tyckare i allmänhet lättare stirrar sig blinda på det negativa. Men det tror jag knappast är unikt för dressyrnissar utan är ganska allmänt vedertaget oavsett vad det gäller. Vi alla måste tänka på att bli mer positiva-om det så handlar om grannena trädgård, arbetskollegans nya bil, utbudet på Ica eller om det är olympiska dressyrryttare.

När jag valde att ta bort Tetris och skaffade ponnyn istället började ett nytt kapitel i mitt hästliv. Jag behövde inte längre ha en malande känsla av att hästen kanske hade ont, jag behövde inte vara orolig över att min häst spring livet ur sig i hagen för att någon lämnat henne ensam ute och jag kunde helt plötsligt komma till rätt med min egen ridning. Allt med häst blev så otroligt mycket roligare! Mitt i allt kämpande med Tetris hade jag faktiskt glömt bort hur roligt det faktiskt är att rida, utvecklas och komma framåt i ridningen.

I skogen idag med ponnyn var hela jag ett enda stort leende. Vad mer kan man önska sig av en häst än att vara sansad och cool när man skrittar på lång tygel för att så fort man kortar tygeln pigga på sig bjuda till en fin form och bara kännas toppen? Idag gjorde vi jättefina galoppfattningar ur skritt och hon fattade rätt varje gång. Tränar fattningar på de sträckor hon vet att hon får galoppera, då har jag massor av bjudning att rida i på taggad ponny och då är hon urhäftig.

På väg ut idag. Sitter alltid upp med pall för att inte dra sadeln snett-är lite av en utmaning med rund ponny:D.

Det känns också lite hemskt att säga det men jag ångrar att jag inte tog bort Tetris tidigare. Men det är förstås lätt att vara efterklok och i efterhand kan jag nu också säga att jag iaf provade ALLT för att få henne fräsch. Ändå kan jag inte låta bli att önska att ist för att kämpat med henne hade ridit och utvecklas under de åren. Jag satsar knappast på att rida OS men nån gång måste jag väl komma till start i msv iaf!

...och man ska vara glad när man rider:D!

För hur orkar man annars som heltokig hästmänniska som lägger så mycket tid och pengar på hästarna om man inte älskar det?

Väldigt ofta hör man folk förklara saker de gör/har varit med om/känner för att de upplever det "som att det vore meningen". I synnerhet när något går smidigt och enkelt-är det som om det vore meant to be. Jag börjar därför undra om folk därmed tror att om man verkligen får kämpa för något är det inte meningen? Om man inte har en supertalang och kämpar sig fram och får fina resultat i något. strider det då mot ödet som bestämmer vad som är "meningen att ske"? Att det alltså ska vara mer menat att säg någon väldigt privilgerad får samma resultat på kortare tid?

Jag förstår och köper helt och fullt att många av oss människor väljer att hantera framförallt död och i viss mån motgångar med tanken "att det var menat att bli så". Ödestron ger tröst åt något obegripligt jobbigt som det egentligen inte går att se en mening med. Livet är stundvis väldigt grymt. För en del människor helt klart grymmare än för andra, men likväl leker inte livet vackert med oss. Men om vi ser oss om i naturen är livet inte vackert mot något levande ting heller-helt enkelt för att det inte ligger i livets natur att det finns en högre mening. Eller det kanske det gör och en annan dag kanske jag tror på det. Men idag är inte en sån dag.

Det känns lite farligt när vi säger till barn att "det var helt enkelt inte meningen", barn är smarta djur (ja ja, tänk vad ni vill om ordvalet) och snappar fort upp vad vuxna förmedlar. Att för oss vuxna lite slentrianmässigt slänga ur oss att något inte var meningen förmedlar helt sonika att om man stöter på motstånd kan man lika gärna ge upp-för det är inte meningen. En gammal klok lastbilschaufför jag träffade för många år sen kallade min generatiom för M.M.M-generationen, det stod för minst möjliga motstånd. I efterhand och mer några fler levnadsår bakom mig förstår jag precis vad han menar. Vi ger helt enkelt upp för lätt alldeles för ofta.

I sanningens namn är jag inte ett dugg bättre än någon annan i detta fallet. Herregud så ofta jag gett upp när något går emot mig. Till exempel som den där metodtentan som hänger som ett moln över mig. Den kommer ju aldrig att göra sig själv, och jag knappast säga "att det inte är meningen" att jag ska klara den.

Men det som fick mig att verkligen tänka på detta med motstånd och vad som är meningen är om den där Ponnyn jag ev ska köpa. Ägaren hörde till slut av sig och berättade att hästen blivit halt. Troligen ett balltramp. Det var det inte. Veterinären sa fång. Men sen var det en rejäl hovböld och ev fång ändå. Ingen verkar veta. Så jag hittade en annan ponny av samma ras här uppe som jag skulle titta på. Men dagen innan jag skulle dit ringer ägaren och säger att hon bestämt sig för att behålla den. Tja, jag vet inte-det är kanske bara inte meningen att jag ska köpa en ponny;).

Mitt ytliga jag blir lite tokig på en av bilderna från igår. Alltså hur sitter jag egentligen? Det ser ut som om jag har typ tre bilringar på magen och den bara väller över ridbyxorna... Kan säga att i riktigt så illa skicka är inte magen. Jag sitter dock, som en riktg skåning skulle sagt "en posse nydder" (översättning; en påse nötter). Aldrig är man nöjd.