Då har verkligheten som är mitt liv hamnat i en bekant stagnation. Det står still. Inget nytt under solen, endast frusen lera. Det går inte att rida för den är stenhårt och fruset. Blir svårt att inte känna att man står still och stampar på samma ställe när det är så här. Skulle kunna gett ett finger för att få ett ridhus just nu. Hade jag haft pengar hade jag förstås kunnat vara mer effektiv och kunnat ta mig till valfritt ridhus, men som det ser ut nu är offrande av kroppsdelar en större realitet.

Så här i mitt tragiska (och inte så lite självömkande) liv väntar jag på snön så att det ska gå att rida. Ska det ändå vara så här kallt kan det ju lika gärna vara snö på backen.

Det finns människor som tar det piano när de väntar på något de längtar efter. Laidback tror jag termen är som de flesta känner till. Jag är inte sån. Jag är mer av det neurotiska slaget som vill ha det jag vill nu. Inte imorgon, inte om en vecka eller nästa år, men nu nu nu. Jag är usel på att vänta och när jag väntar blir jag inte helt sällan (och inte heller helt befogat) på rätt shitty humör. Det finns också en stor klump dubbelmoral i detta eftersom jag alltid är sen och låter således väldigt många väldigt ofta vänta på mig. Ja ja, jag har aldrig sagt att jag är perfekt.

Jaja, Barbies ena bakkota är fortfarande aningen svullen. Hon är ohalt och oförskämt pigg så hon får röra på sig som vanligt. Eftersom det ändå inte går att rida innebär det en himla massa skritt. Juno är pigg och tycker att livet är skittråkigt. Han fick gå en promenad igårkväll och tackade med att stå lite på bakbenen.