Ja, då har jag till slut avslutat mitt maraton av skam då jag sett alla filmerna. Tja vad ska man säga. Gör så här;

Twilight: Första filmen är väldigt vacker. Den mörka stämningen som beskrivs om Forks i boken kommer verkligen fram. Mötet mellan Bella och Edward är bra och det är tydligt att de har mer kemi där i början än i fortsättningen av filmerna. Det är gulligt och det är sött. Men det finns toner som går igenom som gör att man höjer på ögonbrynen för att det känns som märkliga ideal. Det känns liksom inte helt bra i hjärtat att småtjejerna som älskar Twilight får för sig att killar är "romantiska" när dom nätterna i genom tittar på dig när du sover, eller om de följer efter dig upp i skogen för att sen berätta att de är ett monster och helst av allt vill äta upp dig. Detta är inte romantiskt beteende, det är crazycreepy och INTE hur ni vill att en snubbe ska bete sig.

New Moon: Detta var min favoritbok eftersom Bellas förtvivlan efter att Edward försvunnit känns på riktigt. I boken illustreras hennes depression med ett antal helt tomma sidor vilket jag tycker är det bästa Stephenie Meyer lyckas åstadkomma i hela bokserien. Att förmedla tomheten av att bli lämnad. Filmen var faktiskt inte så dålig som jag befarade. Den visar Bellas elände bra och även hennes vänskap med Jacob. Slutet med Volturidramatiken känns sådär fräsch kanske och även frieriet. Men men, det är amerikanskt de luxe och då är det klart att den ultimata kärleksförklaringen är ett giftermål.

Eclipse: Också förvånansvärt mycket bättre än vad jag trodde. Det händer ganska mycket och fajten med Vicoria funkar. Men nu börjar regissören gå på myten om Twilight och jag fick snespel första gången Jacob visas i filmen. Han står på en parkering, vänder sig om och då zoomar kameran in honom och musikens stråkar går i extas. Kom igen liksom. Visst att snubben är snygg, men allvarligt? Det är bara gjort för att fjortisarna i biosalongerna världen över ska oooo:a och aaa:a och dåna lite. Suck.

...och så börjar Bella bli lite frisky men Edward (som varit sjutton i ca 90 år) vill att dom ska vänta tills dom är gifta. För han tänkar på Bellas "virtue" (typ renhet). Jomensåatt så hade nog de flesta sjuttonåriga killar resonerat. Känns rimligt.

Breaking Dawn I: Här börjar det gå utför. Det känns som tidernas tråkigaste bröllop komplett med en ständigt darrande underläpp från Kristen Stewarts sida. Hon blir verkligen bara sämre genom filmerna. Till slut är dom gifta och försvinner iväg på sin smekmånad- och äntligen ska Bella få ligga! Naturligtvis blir hon gravid efter två små veckor, efter att så länge ha drömt om att få leva i synd med sin vampyrhunk. Ingen kan förstå hur hon blivit gravid eftersom Edward egentligen är död, men det är ju lite så det fungerar i USA-tjejerna blir gravida till höger och vänster men dom vet inte riktigt hur eftersom sexualundervisning i ett antal stater i USA.

Breaking Dawn II: Sista filmen och tur är väl det. Den är milsvid ifrån den fina känslan i första filmen och den är genomgående en "snoozefest" som Heidi Klum hade kunnat säga. Bella blir vampyr, Bella är vacker, hennes unge med det fullständigt gräsliga namnet Renesmee växer så det knakar och flyger för att fånga snöflingor. Volturi är på gång igen och nu ska det fajtas! Här finns det också ett problem för regissören eftersom böckerna har så stadiga fans kan de inte frångå handlingen för mycket. I boken är det heller inte mycket action. Regissören tar då det berömde "Dallas-greppet". Alltså "vi visar något som egentligen inte händer och säger att det bara var en dröm (ja ja, vision)". Lite oldschool sådär bara för att få visa huvuden som slits av kroppar och vargar som drar sin sista suck (under denna fajten hann jag bla läsa en tråd på Buke som handlade om spammeddelanden på fejan, ni vet dom där som uppmanar folk att dela statusar för att "skydda" sina upplagda foton och fixa inställningar för att man inte ska se vad dom gillar och kommenterar. Min kommentar till det är att vill du vara hemlig ska du inte vara på fejan).

Tillbaka till filmen så var det bara en dröm. Vilken tur för nu kan Bella och Edward leva happily forever och Jacob får tröstpriset i form av deras dotter.

Jag vet inte, men fimerna lämnar en fadd känsla av omoderna ideal och slisk som jag inte riktigt kan skaka av mig. Lite som den där sockerhinnan som blir på tänderna när man ätit för mycket godis..

Nu ska jag rensa sliskigheten med att se senaste Sons of Anarchy. Garanterat sockerfritt.