En av Freuds många teorier kring försvarsmekanismer är regressionen. Att istället för att hantera vad som ställs inför en på ett vuxet sätt så faller man tillbaka i ett infantilt beteendemönster och hanterar vad det nu må vara mindre vuxet och troligen inte på ett helt korrekt sätt (vem har sagt att jag inte ha nytta av 60hp psykologi?). Lite som Juno och ridningen. Man tror det har gått framåt och sen så backar vi (bokstavligen) rätt många steg bakåt igen.

Det har de senaste två dagarna bjudits på alldeles fantastiskt höstväder med strålande sol och blå himmel. Så naturligtvis tyckte jag att det passade utmärkt att rida ut i skogen och galoppera. Juno sa nja, tveksamt och helst inte. Det började med lite bråk att stanna och vilja vända här och var. Inte så himla mycket drama, men nog så irriterande. Väl i skogen så var den full av ponnyätande jättestenar och till slut blev det fullständig tvärnit vid ett nedfallet träd. Efter tio minuters bråk satt jag till slut, ilsken som ett bi, av och fick leda min luftballongsponny en bit. Han blåste och frustade och tja betedde sig som ett halvblod helt enkelt.

Satt upp och travade iväg efter en bit med ca en decimeter hals framför mig och svansen som en plym bakom i en balanstrav utan dess like. Han kan tydligen lyfta på benen tjusigt. Jaja hem till stallet på hyfsat säkert vis kom vi iaf.

Igår gjorde jag mig redo för ny drabbning. Red en annan väg där jag kunde rida fram och tillbaka bättre för att kunna ta igenom ordentligt ifall han skulle hålla på att bråka vid nåt specifikt ställe. Var lite småbråk i början men min taktik funkade och han galopperade på i bra tempo i slutet.

Det är så frustrerande att han gör allting så svårt för sig själv (och mig). Jag vill verkligen inte hålla på att bråka och vara arg på honom hela tiden. Jag fjäskar och berömmer så mycket jag bara nånsin kan när han uppför sig för att kompensera, men det hjälper föga. Utvecklingen har iofs gått framåt, men det är ett ständigt ifrågasättande. Önskar att vi hade stora öppna fält att galoppera på här så man kanske hade kunnat busa igång lite mer eget driv i honom.

Den andra lilla ponnyn kompenserar sin odåga till bror på ett utmärkt sätt dock. Dressyrjobbet känns jättebra och igår fick även hon komma ut och busa i skogen. Hon blir som en liten tiger och älskar att galoppera fort. Jag sitter mest och skrattar och tycker det är tramsigt roligt:D. Nästa helg blir det tävling både lördag och söndag för hennes del och även Juno ska starta på söndagen. Blir kortare framridning denna gången..

Åsnan i oktober förra året