Jo det finns ett och annat mysterium under årets upplaga av Sveriges största och mest prestigefulla tävling.

Mysterium ett: Falsterbo har med Ulla Håkansson s hjälp (antar jag eftersom den bär hennes namn) byggt en stor bra läktare till dressyren under tak. Varför gnuggade inte någon till geniknölarna under bygget och gjorde en anordning så att högtalarna hängde från taket istället för att stå mitt för synfältet för oss som betalar (dyrt) för att sitta på denna nämnda läktare? Idag har jag nämligen sett betydligt mer av dessa fula högtalare än vad jag sett halvpiruetter.

Mysterium två: Falsterbo är som nämnt Sveriges största och mest prestigefulla tävling. Varför i hela fridens nman har de inte dubbelcheckat så att tekniken fungerar?? Varken igår eller idag har enskilda dommarsiffror presenterats på jumbotronen:(. Jag må vara en rätt stor dressyrentusiast men jag dristar mig och säger att dressyr kan bli lite, hmm, tråkigt oavsett hur bra ekipagen är:o. Med löpande domarsiffror blir tävlingen mycket mer intressant, informativ och lärorik! Men alltså vi som sitter på läktaren har trots allt bara betalat för att vara där, så vi får väl mest vara tacksamma över att det finns en hästrumpa att glo på öht.

Mysterium tre: Biljetterna-igen. Varför finns ingen möjlighet att köpa ett entréband för hela veckan? Jag kan liksom inte riktigt förstå det. Det går att göra på vartenda festival så varför ska Falsterbo göra det så hima svårt för oss som ska dit nästan varje dag? Vi ska ha biljetter för vartenda dag och även för vartenda gång vi ska upp till läktaren. När jag idag skulle upp på läktaren så hade en annan person fått problem. Funktionären vid entrén hade inte uppmärksammat att de rev fredagens biljett ist för torsdagens. Där stod nu en hel familj med rivna fredagsbiljetter och kom förstås inte heller upp på läktaren. Jobbigt.

Dessa logistiska Falsterboproblem till trots (och regnet med tillhörande ilvind rakt in på läktaren) har det varit en dag med fin ridning, vackra hästar och mer shopping:D. Vad det gäller hästarna fastnade Rausing mest på näthinnan! Den killen ägde verkligen banan, han såg så självklar ut och trots all sin energi och tryck utstrålade han ett mycket självsäkert lugn. Sannolikheten att han kommer stanna i landet känns mycket liten. 

 I sexårsklassen blev jag jublande glad över min favorit Charles tredjeplacering! Trodde aldrig han skulle kunna putta ifrån sig en stjärna som Sir Donnerhall II! Men Charles visades mycket fint och gjorde ett jättefint program med härlig energi. SD II såg faktiskt lite mindre färdig ut för klassen.

Än igen tänker jag häda i dressyrkyrkan och sticka ut hakan och säga att det är nästan lite skönt att Janne B inte är med i år. det har blivit så tröttsamt att år efter år se honom få ett och femtio gratispoaäng bara för att han är Janne B med hela dressyrsverige. Onekligen har han ridit mycket fina hästar men jag ställer mig tveksam till att de faktiskt varit förtjänta av sina poäng alla gånger.

Måste rapportera årets shopping också:D!

Två schabrak med lite reklam:p. Equitheme och equiline

Eskadronpaden:

Equiline 300:- (var ju tvungen att köpa ett vettigt hoppachabrak också nu när ponnyn lär vara för fet för dressyrsadeln...)

Ett Glengordonträns som med tyglar kostade 400:-! Köpt pannbandetet hos Charlies, som tja kostade lika mycket som tränset...

Och så hittade jag denna söta Pikeurtröja för halva priset:D!

Det var det hela för torsdagen:)

Då var första dagen i Falsterbo över! Jag var natrligtvis sent ute och hamnade i kö både i Ljnghusen och i entrékassan. Why oh why lyckas dom ALDRIG göra ett smidigt entrésystem för att köpa biljetter?? Med alla dessa årens erfarenhet borde det väl inte var så himmelens svårt att dels organisera upp köerna och förslagsvis ha en kassa för endast entré/läktarbiljett för den aktuella dagen och en kontantkassa. Jag frågade nämligen i den kassan jag till slut kom fram till idag vad det var som tog sådan tid-och tydligen var det för att det var så många alternativ (entré/läktare/hopp/dressyr eller båda) och det tog lång tid att klicka på datorn. Hmm, jag trodde inte att det var Samhall som skötte biljettkassorna.

Till slut kom jag iaf in och fick se lite sexåringar. Och vad ska man säga? Vet inte om det är ett mellanår, men jag var inte så hemskt imponerad av kvalitén på hästarna. Dessutom så hade inte 90% av hästarna varit där utan proffs i sadeln. man såg att många av ryttarna verkligen fick jobba för att få hästen att hålla takten/hålla sig på mattan/gå på tygeln/skritta osv osv. En mycket positiv överaskning för mig var hästen Charles (Bocelli-Chapman). En ganska ordinär fux som naturligtvis rörde sig bra-men inte så flashigt som en del andra. Men hela ritten var jämn och jag gillade verkligen hästens uppsyn och framförallt hur avslappnat den skrittade ut från banan-att jag gillar snälla hästar är knappast en hemlighet:D! Blev mycket glad över att han knep sista platsen i finalen:). Däremot var det mycket ojämna domarsiffror på honom... 6 procentenheters skillnad är inte okej. Men kollade man bedömningarna var det uppenbart att den ena domaren premierade fina jämna ritter medan den andra verkligen gillade mycket gång och verkade ha överseende med både det ena och det andra:/.

Lite tråkigt att Jessica Andersson missade just den platsen för att hon glömde programmet. Det var en fröjd att se hur mycket hon berömde sin mycket fina häst under programmet:).

Jo och så shoppade jag förstås. Schabrak är lite av ett gift:D! Köpte inte ett, inte två utan tre stycken.. En lila Eskadronpad för 150:- (ord.pris 659:-), ett vitt Equiline för 180:- (499:-) och ett marin Equitheme för 125:- (249:-). Känner mig rätt nöjd jag! Sökte lite efter ett träns med remontnosgrimma också-och det är banne mig helt omöjligt att hitta! Framförallt när jag vill ha en lite smalare nosdel så ponnyn inte försvinner i tränset:/. Kommer också köpa ett pannbande med stenar-men kan inte bestämma mig för vilken färg på stenarna-åh dessa problem:D!!

...hingst som gång på gång visar vilket otroligt fantastiskt psyke han har! Det är urfina Luxus CML 1246. Jag har sett honom ett par gånger live och även följt hans uppväxt på Buke. Han ser alltid lika positiv och trevlig ut och trots att han rör sig mycket bra och att han kommer bli en superfin tävlingshäst så ser han alltid lika sansad och trevlig ut. Den enda dressyrhingst jag hade velat använda om jag haft ett sto kvar:). En annan halvblodshingst som iofs också verkade ha ett ljuvligt temperament är Belamour. Numera hos en ung norsk ryttare.

Vad det gäller marknaden för just snälla men ändå talangfulla dressyrhästar torde den vara mycket bra. Det är inte bara den gemene svenska hobbyryttaren som vill ha dom, utan även de amerikanska ryttarna. Den amerikanska marknaden borde vara en guldgruva! Oftast så verkar många amerikanare rida hellre än bra, så det viktiga är att förutom att hästen ska trava vackert och gör fina galoppombyten ska den vara snäll och helst ha en vacker färg;). Hahaha, alla swb-uppfödare tycker att jag är precis locko-har kommer jag och tycker att de ska avla på snälla hästar och dessutom tänka på vilken färg de ska ha:D. Färgavel är ett mycket flt ord-för sånt håller visst bara oseriösa på med. Tja säger jag, de som gör det får ofta lättare sålt på sina halvbra ungar än de som står med en brn unge utan tecken som travar som en älg i mossen.

Så det är förstås upp till var och en om de vill avla för den lilla procenten som utgör proffs och tävlingsryttarna, eller om man vill avla för hobbyryttarna som utgör den allra största delen av marknaden. Båda marknadsdelarna ger sig utomlands för att söka hästar, så det är nog allt på tiden att SWB hittar en egen nisch. Varför då inte låta nischen vara en ridbar häst för ALLA? Tyskarna har sin typ av dressyrhäst och holländarna har sina superelektriska monster. SWB vinner inget på att apa efter-man måste våga stå på egna ben och sticka ut!

Nu var Falsterbodressyren äntligen igång! Även om jag sitter på tåget så fungerar det utmärkt att följa femårsklassen via Equipe online:). En vän på plats rapporterade också om Sohn der Sonnes milt sagda frispel på banan. Det började med att han redan på framridningen stod och visade magen och när han väl kom in på banan kom han lika fort ut från den. Tydligen är det riktigt jobbigt äder nere på Falsterbo med mycket blåst. Det känns dock som en lam ursäkt eftersom de andra hästarna klarar av det:/. Jag tycker iaf att en godkänd hingst som dessutom fått 9-9 av testryttarna på bruksprovet ska klara av att det blåser lite i öronen. Redan på bruks stod han iofs på bakbenen-men sådant vägs inte in i bedömningen av ridbarheten eftersom testryttarna vill känna att det finns kapacitet och för proffsen spelar det då tydligen inte så stor roll om hästen ibland går i luften. Men i en situation som i Falsterbo så tycker jag återigen att det ÄR ett problem.

Problemet ligger väl egentligen i definitionen av "ridbarhet". För mig är en ridbar häst arbetsvillig, lättpåverkad, positiv med mycket energi utan att vara dum. Denna definitionen verkar dock inte stämma överens med vad proffsryttarna vill ha. Vilket jag naturligtvis kan förstå-det krävs enormt mycket energi och kraft för att en häst ska orka gå ett GP-program som till exempel Valegros otroliga kür. Emmelie Scholtens sa i sitt föredrag i samband med årets bruksprov att om hon hade skrittat på lång tygel på sina talangfulla hingstar så hade det varit med livet som insats. Det svenska halvblodet går förstås mot en het prestationsinriktad avel, men för vem? Vilka mer än proffsen ska rida dessa hästarna? Finns det någon hobbyryttare som ens tycker att det är okej att deras talangfulla häst står och fladdrar med frambenen i luften bara för att de ska kunna rida en flashig ökad trav? Vill folk verkligen inte kunna rida t på sina hästar avslappnat utan fara för liv och lem?

Då och då rapporterar Ridsport att antalet importhästar ökar. Ja, men är det så konstigt? Om vi premierar hingstar som bara proffsen kan rida på bruksproven, då är det väl inte märkligt att hobbyryttarna letar efter något annat att rida på? De spanska hästarna ökar i antal vilket jag verkligen kan förstås. De verkar ha en härlig energi att rida på, bra samarbetsvilja, förmåga till samling och framförallt mycket trevligt temperament.

Själv tänker jag aldrig mer skaffa mig ett halvblod. Jag vill ha en häst/ponny som jag kan göra allt möjligt med. Som att skritta i skogen barbacka och ändå kunna tävla upp till msv dressyr. När jag väl ska köpa något eget (vilket jag gärna hade gjort redan igår:D) så är jag väldans sugen på en welsh cob:).

Jag fick min första häst när jag var fjorton år. Inte riktigt helt rätt häst kanske, Tjitjo var ett litet 4-årigt halvblod på 155 cm e Tabac-Lambert-Falstaff. Hon var väldigt söt men i övrigt ganska ordinär. Jag visade henne själv på kvalitén (i Jofahjälm och plaststövlar:D) Jag hade verkligen ingen aning om vad för nåt vi gav oss in på:D! Med tiden växte vi ihop mer och mer men varje år åkte jag av ett par gånger när hon vände på en femåring för att hon såg ett löv/en sten/en blå blomma eller nåt. När Tjitjo akut fick avlivas efter tio år tillsammans då hon hade rymt från betet, sprungit igenom ett lågt vajerstaket och skurit upp båda sina framben riktigt illa kändes det som om något fattades mig.

Tjitjos speciella bläs;

På skolmästerskapet-00, där vi kom trea:

 Tack och lov hade jag hennes dotter Tetris kvar. Tyvärr gick väl inget med Tetris någonsin som planerat. Redan som femåring hittades en hörnstödsfraktur och sen blev det en lång följetong ned operation, vila, behandlingar, mer vila osv. Mellan vändorna hann vi rida i omgångar, men det blev ju aldrig särskilt bra och det var alltid en massa special.

När Tetris fick somna in förra året bestämde jag mig för att nu skulle jag ha en ponny! Jag fick aldrig några ponnyår mer det lilla jag red ponny på ridskola och nu ville jag ta igen det! Eftersom jag inte hade råd att köpa något så satte jag ut en annons att jag ville låna en talangfull gångartsponny för att sikta på ungponnychampionatet i dressyr. Nu är visserligen finalen alldeles för långt bort härifrån, men jag tycker att den är ett bra mål:). Jag fick många svar av varierande kvalité men fastnade till slut för tre olika ponnier. Två connemaror e Juno Rory och en ridponny e Valdo. Ridponnyn var fin men jag var lite lurig på ägaren, den ena connemaran hade föl vid sidan och jag kunde inte få henne förrän i december (detta var i september). Då återstod Barbir som egentligen var för liten på sina 136 cm. Men hon stod så bra till i Skara att jag kunde skicka en vän att titta på henne. Hon fick väl godkänt och framförallt tyckte hon att ägarna var riktigt bra och sunda människor. Det känns verkligen mycket viktigt när man lånar någons häst! Kommunikationen med ägaren måste fungera.

Så jag for 60 mil ner till Skara och hämtade lilla ponnyn. Hela vägen hem stod hon som ett ljus och jag blev så glad över att hon var så himla trevlig. När vi kom igång och började rida blev jag ännu mer såld på henne! Hon var inte utbildad alls, men efter ca 5 gånger på banan hittade vi både styrförmåga och form. Jag har verkligen aldrig tyckt det varit så roligt att rida som nu när jag haft Barbie! Alltid positiv, aldrig tramsig och dum, tittar inte på något-vilken skillnad från dessa knasiga halvblod jag haft!

Vår första träning:

Idag så hämtade jag henne i hagen och skrittade barbacka bort till veterinärstation och tillbaka. Hon har vilat i två månader, är riden i mindre än ett år och uppför sig ndå helt perfekt! Kan man bli annat än kär?

När jag kommer hem från Fasterbo så ska jag prova sätta igång igen. den elaka luftvägsinfektionen hon fick i början av maj är förhoppningsvis äntligen utläkt. Åh vad jag längtar efter att få börja träna igen och hoppas att vi hinner med lite tävlingar i höst:). 

Nu är Falsterbotävlingarna igång och på tisdag åker jag ner. Kommer att sitta klistrad på dressyrläktaren och kolla på fina ekipage i fem dagar. Ser mycket fram mot att se Patrick Kittels nya kür med Scandic och att få se Isabell Werth live. Särskilt den öppna träningen för GP-ekipagen är lite av en höjdpunkt. Och så förstås Agria Challenge där tre dressyrryttare turas om att rida samma tre hästar där de har 90 sekunder att känna in sig för att sen rida ett St Georg-program. En klass som var superintressant förra året. Särskilt den härliga stämningen mellan ryttarna var anmärkningsvärd och de tipsade om hur de skulle rida hästarna. Det märktes också på procenten. Förra året red Patrick Kittel, Chaterine Haddad och Anja Plönnske den klassen. I år är Isabell klar och jag hoppas att det är Patrick i år igen och har ett litet hopp att Andreas Helgstrand är med också. Andreas har med sin otroliga jätteskimmel Stamina (e Stedinger) till sjuårsklassen. Där kommer ekipaget få bra konkurens av Minna Telde och Isac (e Hip Hop). Samma sjuårsklass såg jag Minna vinna för några år sen med sin svarta Santana och det ekipaget är med i årets OS-lag!

 Förutom att kolla på dressyren kommer jag förstås shoppa lite;). Även om det inte är mycket jag faktiskt är på jakt efter. Kommer att bli några schabrak med all sannolikhet:D.

Isac förra året:

   Storbesök i form av Anky van Grunsven och Salinero, som vi kollade på i ösregn...

...och detta är lite av förra årets shopping. Schabraket är använt en gång, luvan och pannbandet har jag inte ens kvar. Kanske inte den mest lyckade shoppingen:D.

Milt uttryckt längtar jag söderut! Det verkar dock som om jag får nytta av paraplyet jag också köpte förra året:/.

Men innan det bär söderut ska jag jobba två kvällar till. Jag kör ju taxi och har gjort så i drygt tio år nu. Det är ett bra jobb och även om jag i perioder är vansinnigt trött på det så får jag väl ändå erkänna att jag trivs rätt bra där bakom ratten. Det jag dock blir så evinnerligt trött på att jag vartenda kväll (fleeera gånger) måste försvara mig för att jag flyttat till Sundsvall från Skåne. En vanlig konversation är typ så här:

Kund: Men du kommer inte härifrån?

Jag: Nej, det gör jag inte (rätt uppenbart på dialekten..)

K: Men varför har du flyttat HIT?? (som om Sundsvall är helvetet på jorden)

Innan jag hinner svara här brukar det läggas till: Ah men det var förstås kääääärleeeeken!

J: Nej, jag flyttade hit själv och för att jag ville det.

Här får jag två olika reaktioner, antingen; Men läser du här eller? Denna typen är enkel att lugna med att svara att jag läser på universitetet (även om det är lite av en halvsanning för tillfället...)

Andra reaktionen gör dock att jag efter en lång kväll får hålla tillbakan mig själv för att inte bara skrika rakt ut därför att de säger; Men alltså är du helt dum i huvet som flyttar hit-här är ju snö på vintern!!.

För det första är det inte jag i den här konversationen som är "dum i huvet" och för det andra så kan jag komma på måååånga saker som är värre än snö och kallt om vintern! Som en crazystalker chef, eller att bo i en pytteliten ytterst nyfiken småstad när man är med i en dokusåpa eller ha hästen i ett stall där en uppblåst mansgris styr och ställer. Jag blir bara så trött på att sundsvallsborna inte kan förstå hur man aktivt kan vilja bo här och att det faktiskt finns värre saker än snö och att det är kallt och mörkt på vinter.

Nähä, då var det dags att göra sig redo på kvaällens prövningar i taxin!

Har suttit och kollat på bilder från tävling på en annan blogg och jag blir bara så vansinnigt tävlingssugen! Har inte blivit mycket av den varan de senaste åren för mig. Med Tetris kom jag ut litegrann, men kan ju inte påstå att det gick särskilt bra. Vår toppnotering var 60.2% i en L:B3 för ett antal år sen. Sen gick det bara utför.

 Med ponnyn så var planen att vi skulle tävla under våren och kvala till ungponnychampionatet. Tyvärr satte den extremt dryga luftvägsinfektionen hon fått stopp för det. Vi hann rida två klubbtävlingar. En L:C1 på 60% (herregud vad uselt jag red) och en L:B1 på 70%, då var hon jättefin och jag red ordentligt inne på banan. Jag själv behöver verkligen träna på att tävla och att komma till ridning på banan-det är inte lätt alltså! Men jag tror att jag kommer att fixa det med min fina lilla ponny eftersom hon är precis likadan inne på banan som hon är annars. Det är verkigen en egenskap som är guld värd:).

I höst hoppas jag att vi hinner vara klara till de få tävlingar som finns här. Vi har tyvärr halkat efter i utbildningen med den här långa vilan så et blir några L:B-starter ist för de planerade L:A-klasserna. Det får vi ta nästa år ist.

Men ska jag tävla behöver jag verkligen en ny kavaj! Min gamla Pikeur Diana är alldeles för lång för mina korta ben... Så en ny kortare kavaj ska inhandlas. Men vad är ju frågan? Jag gillar verkligen Spooks kavajer med vita kandetaljer:

Det står och väger mot en budget Höökskavaj som har samma vita detaljer på fickorna. Misstänker iofs att jag bara kommer att bli irriterad på mig själv om jag inte köper den kavaj jag verkligen vill ha. En kavaj är ju ändå något man har läääänge. Min Pikeur är typ 10 år gammal:o.

Inget djuplodande idag inte:D.

Att vara en riktigt bra ryttare är så mångas dröm. Likaså min. Men desto mer man rider, desto bättre ryttare man tittar på, desto mer man läser på diverse forum (läs Bukefalos) så är det lätt att dra ner sig fullständigt över det faktum att man inte är tillräckligt bra. Framförallt avsaknaden av tävlingsresultat gör många gånger att man inte ens "får lov" att ha åsikter. Eller ja, åsikter får man väl ha-men det är ju naturligtvis så att de som har ridit en  St George på 52% för 10 år sen naturligtvis ändå vet bättre eftersom de har ridit så höga klasser. Jag blir så himla trött på det här, det konstanta nerdragandet av andra ryttare och deras förmåga. Finns det någon annan sport som det pratas så mycket elakt om sina medutövares förmåga som det gör inom ridsporten?

Jag skulle vilja säga att man inte behöver vara en lysande ryttare för att ändå vara bra. Bara för att man inte löser problemen så snabbt som Patrick Kittel hade gjort betyder det inte att man är kass. Så länge det finns en plan för hur problemen ska lösas så kommer det bli bättre! Om du rider och det går dåligt så filma dig själv-be en kompis eller ställ kameran på ett hinderstöd-gör rörelsen -kolla och se vad som blir fel och gör om. Är galoppfattningarna/skänkelvikningen/skolorna dåliga-träna på det! Gör om och om och om igen tills det känns enkelt. Bryt ner rörelserna i korta sekvenser och håll det enkelt! Och om allt bara känns skit-rid i skogen i två veckor och ta en paus från ridbanan.

Själv är jag intet en lysande ryttare. Tyvärr är jag heller inte född med en riktig talang och det jag kan idag har jag jobbat mig till. Men när jag rider har jag ett enkelt system som jag konsekvent följer;

*först ska hästen lyssna framåt-den ska ta skänkel medebums!

*sen ska den förstås gå att stanna

*jag vill att hästen ska vara rak under mig och känna att jag har bogarna på plats och att hästen inte slingrar sig.

Dessa tre punkter är superbasic. När jag väl känner att jag har koll där-det kan ta allt från 10 minuter till två veckor beroende på hur och hur mycket hästen är riden. Många blir upprörda och tycker hästen går dåligt för att den inte böjer på nacken, men det kommer alltid när hästen är inom ramen och på hjälperna. Tror ridning för många hade varit mindre prestationsladdat om de faktiskt fattat det! 

Sen måste man våga vara dålig! Våga fråga hur det ser ut när du rider och vad de på marken ser som du kanske missar som sitter på hästen. Alla kan bli bättre men man blir inte bättre om man inte rider. Det är timmar i sadeln som räknas.   ...och snälla peppa varandra där ute i stallen!

Nu har jag svamlat klart. Har en känsla av att jag kommer att svamla mer om detta någon annan gång:D!

En bild där ridkänslan faktiskt satt hyfsat: